Archive for the ‘liv’ Category
Life in space!
Now they claim there’s life in space! The answer to that has got to be the classic: “No shit, Sherlock!?” Because, really, if you want proof of life in space, all over the place, all you have to do – really! – is to open your eyes and look around. Life’s abundant; everywhere on this mostly harmless pale blue dot we call home there is life, from the darkest and deepest pits to the highest mountains, from the most acid lakes to the coldest Antarctic deserts. Life! All around us! And you know what? We are in space! Really! We are!
The only thing we actually need proof of is that there’s intelligent life in space – looking around doesn’t really help there – and, as someone said: “the best proof of intelligent life in space is that noone has tried to contact us“
And us folks are so deprived of imagination!
The thing is this: Whenever there’s talk of life (as in the aforementioned “life in space” (spoken with an ominous voice) piece) people, or scientists, always raise the issue of water and oxygen. Water and Oxygen – the very foundations of life itself! (Sometimes light is claimed aswell)
Although there actually excist creatures, on this very earth, which survive on sulfur, acids and such (I might be wrong here, bare with me).
Let’s phrase the question about life. What is life? (it’s a big question, so it comes in big letters!)
I have a simple answer – but then again I’m no scholar, merely a designer – to this and it goes a bit like so: Life is what proliferates itself (i.e what “gives birth” to other life), what feeds itself, survives, procreates (yes, I’ve said that) and – eventually (perhaps) even dies.
So, does this mean that life should be an organic conundrum of organs, matters, fluids and such, or could life be something like a self-sustaining computer/robot-system which has the abilities to learn from it’s own mistakes (i.e some sort of neural network or similar), procreate (since it may or may not be in control of manufacture which creates other machines like it, feeds itself (by means of, say, electricity) and at roads end perhaps even dies (by accident, wear, letting go of its magic blue smoke)?
Or to make it a simple statement. Imagine for a second that there’s Transformers in space, you know: Autobots and Decepticons – the likes of Optimus Prime and Megatron. They wouldn’t they atleast consider themselves as alive, life even? Would we?
I think we’d have some really pissed of bots on our hands – or in our back yard – if we claimed them less than life, less than alive.
Use your imagination, folks! Space in endless (well, sort of) – and so are the possibilities!
(And so there was another question: Is life life if there is no death?)
Egentligen är den här miljödiskussionen som förs ganska förmäten. Det handlar, som egentligen alla – efter en stunds eftertanke – förstår aldrig främst om miljön, trots all kamouflage, utan snarare om oss i miljön.
Lustigheter, virus och ynka skorstenar
Lustigt är kanske ordet snarare; det är lustigt att vi, en art som förvisso populerat världen på ganska kort tid, anser att vi kommer existera för all evig tid – och dessutom faktiskt avser att göra det (vilken art avser inte det iofs). Människan har funnits i ett par tiotusental år i den form vi känner idag – säg hundratusen, så har vi klarat oss med viss marginal. Under denna tid har vi (ja, vi) lyckats utrota ett otal arter ur jordens flora och fauna. Ibland för vår egen överlevnads skull men oftast för att vi är just människor (filmen The Matrix beskriver oss som virus, vilket är både skoj och ganska träffande i det att vi tar över vår värdorganism och använder den för våra egna syften). Ett kan jag lova er: planeten kommer att överleva varenda hot vi som art kan leverera mot den. Tror folk verkligen att en eller ett par atombomber kommer att ödelägga allt liv på jorden? Gott folk! Det finns bakterier som kan överleva på kärnkraftverkens bränslestavar! Vad är då lite radioaktivt nedfall för denna form av liv? Bränsle? Mat? Kackerlackor, för att ta ett exempel, kan överleva utan huvud – och dessutom fortfarande fortplanta sig – under ett par veckors tid tills de svälter ihjäl. Vad kan vi göra mot denna form av liv?
Vad är våra ynka skorstenar gentemot de olika former av massdöd som jorden drabbats av? För 250 miljoner år sedan – under Perm-Trias – dog mer än 90% av allt liv ut. Vissa forskare säger att det var fler. Och kolla var vi är idag! Vad vi än gör, hur många mammutar och dronter vi än tar livet av så kommer livet att fortsätta – så som liv gör.
Liv… och evolution
Det finns liv överallt, det kommer antagligen alltid (nåja) att finnas liv överallt – vad vi än gör, hur vi än gör det (såvida det inte handlar om att knuffa in jorden i solen), kommer inte att ändra på detta. Alltså är det förmätet av oss att tro att vi kommer att ta död på planeten. Det är upp till universum att göra det – och universum är så mycket större än människan!
Vår jord har existerat i drygt 4,5 miljarder år – vi har existerat under bråkdelen av en nysning relativt sett. Kanske vi fortfarande finns kvar som art om ytterligare 100000 år, men om någon miljon så kommer vi definitivt att ha evolverat till något annat. Om vi inte utrotat oss själva först, men gissa vad!? Planeten kommer fortfarande att vara här!
Men vaffan!?
Jag säger inte att vi ska sluta vara miljövänner, jag säger inte att vi ska sluta forska inom energieffektivitet och miljöförbättrande teknik. Personligen cyklar jag fyra mil tur och retur till skolan, varje dag i stort sett, och formligen älskar elbilar. Dels för att det är energieffektivt och miljövänligt. Även för att det är tyst och smart. Intelligent teknik. Jag tycker så kallade miljövänner (jag är ju själv en sådan) gör rätt saker – dock av fel anledning.
Alltså. Agera miljövänligt, men snälla lägg av med att säga att det är för planetens skull – planeten klarar sig utan oss – utan säg det som det är: Vi måste göra det för vår egen skull. Om inte annat så kanske det smäller högre. Eller?
amoxa
morpheo
Min luktar oxo fisk 