Archive for the ‘festival’ Category
Då var den slut.
Jag är ju cyklist i grund och botten och inte promenadofil. Därför tog det mig 33 år att inse att det där med att gå av egen kraft, med egna fötter, faktiskt är riktigt kul. Springa är ännu roligare och att kuta omkring på saker som egentligen inte är till för att springa på (betongsuggor, bord, plintar, lastbryggor, etc) är roligast och phäätast av allt!
De senaste två dagarna har det varit festival i stan och i syfte att utnyttja mitt nyfunna nöje har jag gått de kilometrar (fem? sju?) det handlar om in till festen. Det är därför jag upptäckt den; magträningens heliga graal.
Va? Ja, alltså – supersnabba promenader! Ja, 7km på 45 minuter är supersnabbt för en person som 1. inte direkt gått sådana sträckor förr för njutnings skull 2. är van att cykla samma avstånd på en femtedel av tiden.
Magen gör ont. Framsida lår gör ont. Vader och skenben gör ont. Och det är fullständigt genomskönt!
Pricken över i:et var annars kvällens två evenemang:
Laleh på stora scenen, Stortorget – tyvärr inte hennes scen, alldeles för stort, alldeles för tungjobbat. Laleh ska nog helst upplevas i klubbmiljö. Förra årets spelning på Lördagsplan var mkt bättre (iofs dök Stefan Sundström upp då, menmen). Annars var det bra!
Vive La Fête på Mölleplatsen var bara bra hela tiden. Alla elektroblippbloppare och punkare kan (och får) säga vad de vill, men spelningen var punk som fan! Elektrorock av ypperlig klass och när sångerskan försvann och bandet brände av den fetaste version av Jesus Christ Superstar jag någonsin hört, då klöv jag skallen i ett brett grin! (Undrar hur många i publiken som sett musikalen…)
Damer och herrar, ärade besökare – var goda att bänka er, för den turkiska filmfestivalen fortsäller. Denna gång med Superman!
Med andra scenen ur turkiska Rambo… kanske heter han Rambullah?
Notera även här ljudet, de upprepade klippen samt den överdrivna onematopoesin (o:
För att inte tala om raketgeväret! Raketgeväret är helt hysteriskt! (o:
Alltså, egentligen är det här fullständig katastrof, men det icke desto mindre förbannat kul (o:
Kolla in de ständiga hoppen, det ständiga dekapiterandet, det fullständigt vansinniga ljudet (inte många kanaler i den ljudriggen) och de uppenbart stulna scenerna från de riktiga filmerna.
Lysande!
URL, till er som inte kan, eller vill, se den här:
http://youtube.com/watch?v=NbYczbBlatA
På väg upp
Dagen börjar kvällen innan, som vanligt, med de olika förberedelserna: kläder, tält, sovsäckar. Förberedandet av mackor blir till en liten ritual och kvällen hinner bli sen innan allt är färdigt. Dubbla uppsättningar kläder, eftersom dottern – så som sexåringar gör ibland – spontant bestämde sig för att hon vill följa med.
Det är dags för festival i Borlänge – www.peaceandlove.se – och undertecknad, tillsammans med sin midjehöga assistent, ska prova på att leva festivalliv på ett lite mer mobilt sätt. Reskamrater: Sony Ericsson W850i, Kodak DX7590 och slutligen en Acer Aspire 5020. Mer hade varit bökigt att ha med sig och som det är nu är det enkelt att ha den lilla elektroniken i fickorna och laptopen i väskan. För säkerhets skull har jag även med ett par små kom-radios som jag och den lilla assistenten kan använda sinsemellan.
Dagen efter, med festivalpasset nerpackat, tågbiljetterna beställda och en sista kontroll av att allt som ska med faktiskt är med beger jag mig med dottern i glatt släptåg mot den väntande bussen. En något märklig kamelkaravan på två personer minus kamel. Redan där, på bussen, kommer det första “pappa, är vi framme snart?” Lilla Måne är lika förväntansfull som pappa och vill komma till tåget så fort som möjligt.
Poängen med resan är, som sagt, att testa hur det mobila livet fungerar i festivalmiljö. Hur kommer kommunikationerna vara? Kommer bilderna att bli bra? Ska jag fokusera på mobiltelefonen eller digitalkameran? Kommer elektroniken att klara av ett liv i tält? Damm? Väta? Kommer tältet att vara helt? Det är trots allt flera år sedan det ens blev luftat. Men! Det är antagligen inget jag kommer att gå djupare in på här.
Att vara mobil på tåget är inga som helst problem. Det är många år sedan diskussionen kring de guldfoliebelagda fönstren och deras negativa påverkan på mobilsignalerna fördes. Idag kan du surfa hela resans längd utan problem. Det kostar extra (90 spänn för en hel resa om du inte reser första klass) och kan beställas med biljetten, eller när du väl sitter på tåget. Proceduren är tämligen enkel och bör inte bjuda på några överraskningar.
För att garantera uppkopplingens kvalitet så är tågen utrustade med flera parallella system som erbjuder högre säkerhet och hastighet. Förutom parabolantenn för satellitmottagning så finns även antenner för GSM och 3G. Signalen leds in i tåget till en server och distribueras sedan ut i alla vagnar genom ett antal accesspunkter. Fönstren är fortfarande belagda, för att säkerställa ett behagligt klimat inomtågs oberoende av hur det ser ut utanför. För den som använder nätet upplevs detta som ett helt vanligt WLAN med konstant uppkoppling. Inte ens tunnlar är längre något problem.
Hoppsan
Det är inte lätt att vara förvirrad. Bytet till tåg mot Borlänge ska ske i Mjölby. Åtminstone står det så på biljetten, men… ändå kränger jag ut all packning, unge och allt på Nässjö station. Det hela är väldigt förvirrat, så när jag frågar konduktören var nästa tåg ska gå så blir det raskt till att plocka fram biljetterna och sedan ännu raskare trycka in allt på tåget igen. Bara en station fel, men det hade kunnat gå väldigt fel.
Väl i Mjölby är det enkel sak att byta till ett av bergslags-nåntings tåg för vidare transport till festivalstaden.
Efter en (fruktansvärt) händelselös reda, där jag och Lilla Måne roar oss med att tala med varandra via komradio och klafsa omkring på klibbet som blivit kvar på golvet efter att en urspilld läsk torkat så är vi – ett antal kissepauser och kapitel senare – framme vid vår destination. Tåget heter Joe Hill, vilket är väldigt passande med tanke på festivalen och årets tema, som är revolution!
Campingen
Ingen kö. Skönt. Snabbt in och visa biljetten för att få campingband. Lurar till mig ett även åt ungen – eller nåja, lura och lura, det kan ju vara bra att veta var hon hör hemma om något skulle gå fel. Av samma anledning får hon dagen efter även ett press-band, bara omifallatt. Dessutom är det coolt, hon får vara min assistent (“Paaappaaa! Jag vill inte vara assistent!“) under veckan.
Väl framme och bandförsedda blir vi rådda att sova i funktionärskampingen – en liten gräsplätt som avdelats speciellt för att vara lite lugnare. Yeah. Stölder, fylla och folk som bär iväg med andra människors luftmadrasser. Tydligen så blev en 17-årig tjej våldtagen på den vanliga campingen. Peace and love.
Träffar på ett gäng vänner (gamla och nya) på campingen, så det blir den delen av festivalen som blir den riktigt lyckade. Resten? Tja, jag kanske börjar bli gammal till slut.
Att knulla en docka
Tydligen – och här går jag på hörsägen från mina vänner som sett det live – så är det inte bara på Roskildefestivalen som fulla svenskar (notera: fulla svenskar! Varje gång!) ägnar sig åt fyllenojor, runktävlingar i sandgångarna och liknande, utan även på denna festival dyker pinsamheterna upp som svampar ur en fuktig mylla. Nå, till saken: På en gräsplätt är en kille fullt sysselsatt med att knulla på en uppblåsbar sexdocka. Yup. Han, eller någon, har tagit sig tiden att blåsa upp plastleksaken, slänga upp den på axlarna (de gick omkring med den på det viset såg jag) och sedan dra över den, eller vad som nu görs med slika leksaker. Detta ivrigt påhejad av ett gäng brudar som stod och tittade på. Mina vänner vänder om och går sin väg, shit… jag hade tagit massor av bilder bara för att jävlas (o:
Vi är nog långt ifrån den dagen då en festivalcamping – som bara några ögonblick tidigare var en parkeringsplats – får full WLAN-täckning, men att kommunicera via nätet är trots det inga problem. Telefonen kan ligga kvar i väskan, tältet eller varsom inom tio meters radie, för laptopens blåtandslänk har inga som helst problem att förmedla informationen från nätet, genom mobilen och in i datorn. Det går dessutom hyfsat fort, men för att spara data så kollar jag mail, bank, facebook och liknande direkt i mobilen. Jag fasar lite för telefonräkningen.
Konferenserna
Märkligt nog så har inte Folkets Hus – i vilket föreläsningarna hålls – något öppet WLAN, så även här blir jag nödd att koppla upp mig via mobilen. När det kostar 15kr/MB kan det vara skönt med fria alternativ, men om du nu ges ett surt äpple, så varför inte bita i det? Däremot är det frikostigt med 230v växelström, vilket gör att jag genom laptopen och diverse USB-kablar kan ladda all min kringutrustning.
Tyvärr fick jag inte tillfälle att gå på så många konferenser, men de av mina vänner som var på plats var ofta väldigt besvikna. Höjdpunkten lär ha varit när Pagrotsky tog mikrofonen och snärtade till med ett “rappakalja“, men… jag missade ju det. Dock är han fortfarande liten och söt när han senare ses lunka omkring på stadens gator som en vanlig man.
Festivalen
Det är märkligt det här, som malmöbo är jag präglad av de senaste 22 årens lokala festival, som peace&love till viss del påminner om. Dock påverkas intrycket av P&Ls mindre plats, sämre ljud och avgjort sämre pris: Malmöfestivalen är gratis och flera av artisterna som spelade i Borlänge kommer även ner till stan (Sundström, Mando Diao, Timbuk (fattas bara) och ett gäng till).
Dock, nu är vi i Borlänge – den lilla staden med de vackra rondellerna och coola fontänerna – och jag har aldrig, säger aldrig sett ett mer belägrat systembolag. Herre! Och småglin överallt! Dessutom en del underliga människor – däribland en dam, tanta, kalla det vad ni vill som knackar mig på axeln och högljutt börjar raljera om att det är förbjudet att ha annat än barn i en barnvagn, etc. Jag blir mest bara förvirrad och kommer mig inte för att påpeka att barnet, som är alldeles för stort för vagnen egentligen, står bredvid och att det som ligger i är lite käk, frukt och en låda vin. Menmen. Mina vänner råkade ut för liknande, så… det är kanske nåt i vattnet?
De jag såg – inte nödvändigtvis de jag ville se
Det här blir även beviset att du med en kass kamera faktiskt kan ta riktigt, riktigt, riktigt, genomusla bilder (o: Inte heller har jag pallat beskära, nivåsätta, skärpa, sudda eller någonting. No fotoskåp-skills added, my friends!
Alice Cooper. Som sagt, jag kanske börjar bli gammal, men efter att ha tagit ett par bilder med en kass digitalkamera och än – jämförelsevis – sämre mobilmotsvarighet så gick jag efter säg… tre låtar? Som en av mina vänner sade: “Här har vi en man som är djupt religiös, men roar sig med att hugga huvudet av höns på scen“. (Vet inte om det gjordes, men dock).
Gänget som lekte med eld innan spelningen var fan så mycket mer spännande! Ok. Jag blev tvungen att klippa i den här bilden; den är extremt inzoomad och ändå var Alice Cooper (är han den som ligger ner eller snubben som ser ut som Gene Simmons?) bara en liten fläck på skärmen.
Iggy Pop. Gubben är gammal och trött (kolla bara bilden). Visst var det kul när han sjöng att allt han vill är att vara min hund, men även här var det snabb sorti. För att få lov att plåta mr Iggy i fotodiket så var vi tvungna att skriva på ett kontrakt. Nej, jag skrev inte på något sådant, men så stod jag å andra sidan inte heller i fotodiket. Snubben är fan långhårig, apropå precis vadsomhelst annat.
Sophie Zelmani. Alltid lika bra; sval och skön. Suck. Jag är nog fan lite smygkär. I smyg.
Snook. För dotterns skull; hon ville se bandet som sjöng “mr cool”. Vi gick efter den låten och hennes direkta kommentar var ett glatt men något besviket “men de sjöng jättesnabbt!“
Hanoi Rocks. Ditt fel, jävla Jerker! (; Och presskonferensens, jag var tvungen att se hur de där töffarna lät live. Det var inte så kul som det kunde verka. Ganska cool bild, men mest bara för att ljuset blev så muppigt och att snubben ler så vackert! (:
Veronica Maggio. Supermysig spelning med hög klubbkänsla, inomhus på andra våningen i nån märkligt avdelad pub. Fantastiskt skönt och kul. Dottern tyckte dock jag njöt för mycket så hon drog mig snabbt därifrån.
Nationalteatern. De är förvisso väldigt mycket hjältar, men jag gjorde ändå snabbt om låten de spelade till “vi fortsätter spela rockenroll fast vi håller på o dö“. Kändes passande, men de är fan bra ändå (o;
Timbuktu & Damn! Damn! Festivalens bästa spelning. Lätt! Fullt ös, killen stod aldrig still – inte körtjejen heller (är det hon som är “Damn!”?) Bra låtar, strålande glad unge som stod tillsammans med mig i fotodiket. “Kejsaren är naken” eller vad den nu heter är årets låt. Punkt.
Timbuk, om jag ser dig på stan ska jag fan bjuda på en öl (o:
The Sounds. Idel rundgång och falsksång, men jävlar – de röjer satan när de vill! Citatet för dagen fick bli “Borlänge! Vaffan!” (o:
Svenska Akademien. Jag har inte sett dem ofta, men jag har njutit varenda gång. Sångaren är för övrig, om jag inte missminner mig, en gammal bekant till mig – och snubben som myntade uttrycket “det bästa med att kissa i kors…” på en kurs vi var på en gång i tidernas begynnelse. För övrigt var det ren lögn att se bandet – scenen där de, Peps och Plura spelade är… bäng!
Peps Persson. Blandar reggae och blues i samma låt. Suveränt!
Hellsongs. Hette de så? Tralliga vis-covers av diverse metallåtar. Fantastiskt kul att lyssna på (o:
Maria McKee. Väntade hela dagen på henne, fantastisk röst, ofta väldigt bra musik. Men hon satt mest still bakom ett klaviatur. Både den stora och den lilla äventyraren var väldigt trötta, så det blev till att gå hem.
Tyvärr missade jag både Demian (som förvisso bäst avnjuts på picnicteater på Victoria i Malmö), Sundström och Johan Johansson. Dock är det tre artister jag sett ett gäng gånger förr, så… å andra sidan är jag glad att jag lyckades undvika Winnerbäck! Jag verkar dessutom hålla på att bli en jävla lokalmatriot, vad fan?
Kontenta: I allt en trevlig festival – mest för campandet och sällskapet, förvisso. Men hej; den klådde faktiskt Hultsfred i år! …och dessutom: Jag behöver en bra kamera! Desperat! Nu! Helst igår! Suck!
Det verkar som att åttiotalet verkligen inte dog med åttiotalet. Förutom alla småttingar – uppenbart födda på 90-talet – som kutar omkring med hemmaprintade t-shirts med texten “80-talet, vart tog det vägen?” så sitter nu Hanoi Rocks och håller någon sorts presskonferens framför ett gäng fullständigt ointresserade fotografer och journalister. Och jag som bara skulle hit och kolla posten. Dottern första fråga, när bandmedlemmarna iförda enorma solbrillor stapplar in i salen och börjar… låta, är “Pappa…? Vem är de?”.
Det är ganska roligt, publiken (från så vitt spridda ställen som rockfoto.nu och lunarstorm) skrattar mer eller mindre förläget, jag vet inte. Mycket är ju givetvis spel.
“What do you think of the new record?”
– tystnad
någon: “I think it looks like a CD which you put in the player (…)”
Mitt i allt börjar bandet prata om heroin, afghanistan och läget där samt avslutar med kommentaren “rock’n’roll and politics don’t mix“, för att stunden efter ge sig hän i en tirad mot Bush, kriget i Irak och så vidare. Jag frågar hur det sista uttalandet korrelerar med det första och får svaret “you don’t have to be a dumb-arse to do rock’n’roll” – krig handlar om politik, rock’n’roll handlar om fred, kärlek och att ha kul.
De har säkert rätt, jag vet dock många rockmusiker som inte skulle hålla med. Som exempelvis Blacke Lawless i W.A.S.P. (Jag råkade läsa en kort intervju med honom i nån tågtidning på väg upp).
Har nog glömt att säga det: temat för årets festival är Revolution!
Nästa vecka är det Peace&Love, fram till den 30:e. Efter det vidtar en period av jobb, restskola och – framför allt – hårdträning. Dieter ska följas, skit ska fås att försvinna och träningsprogram ska göras upp (och givetvis följas minituöst).
Vi får se hur det blir, till slut!
Jag måste hitta min sovsäck!
amoxa
morpheo
Min luktar oxo fisk 