Återkomsten

2008-02-28 in chile, intryck

En värld full av första intryck…
Morsan var givetvis nära sammanbrottets rand när hon väl såg mig: så mycket hade kunnat gå fel! Jag skulle exempelvis fallskärma ut från planet när vi var över cordilleran, jättebläckfisken Arne – kusin med den vanlige kraken Lukas – skulle kunnat hoppa upp ur Stilla Havet (ja, stilla havet, smaka på den du!) och plocka ner det lilla flygfäet precis innan vi landade… Eller så hade jag ju faktiskt (och det här är egentligen ganska sannolikt) kunnat bege mig till Valparaiso helt självsvåldigt och alldeles på egen hand. Oj!

Flygturen var fin, om än lite lång och en del tråkig. Över Atlanten (som är vacker, men inte så fotogenisk mitt i natten) halvsov jag mig igenom någon sorts storm och en massa mysig turbulens… och drömde över nattstäder ovanifrån. Jag gillar att drömma sådant.
Väl framme vidtog det vanliga allaresersigsamtidigtdetärlikabrajagsitterkvarotardetlugnt-momentet då alla gjorde just det. Reste sig upp (samtidigt), plockade ner bagaget och blev stående. Smart.

Mitt första intryck? Att jag är jättelik. Enorm. Inte på det där “hejsan lille vän“-sättet, utan stor på alla vis. Längre än andra (jag är inte så lång) och myed myed bredare än andra. Intressant! Den genomsnittlige chilenaren kan knappast sägas vara av svensk medellängd.
Nästa intryck? Det skrattas ganska mycket här. Iofs var folk glada över att den lille ettåringen äntligen hittat hem igen, men ändå. Folk är ute till sent och umgås; gamlingar, snorungar, skateare, cyklister, katter och hundar. Överallt dessa hundar.
Galler är ingen ovanlighet i Peñaflor, staden där jag för närvarande befinner mig. Överallt galler, och överallt ståltänder längst upp. Några går till och med så långt att de har taggtråd av den rakbladsvassa sorten. Gatorna är ganska dåliga, trottoarerna likaså – och cykelbanorna helt obefintliga. Folk drar sig inte heller för att chilenisera ganska mycket, som att exempelvis cykla på motorvägen. Farligt!
Här finns slum. Riktig slum. Glöm allt vad “hood” heter, för här finns riktiga grejor. I utkanten av stadskärnan, på “fel” sida typ, finns bostadsområden där folk i utsatta grupper bor. Och då menar jag inte små områden, utan relativt stora sådana. Haschlukten ligger kanske inte direkt tät, men jag har nog aldrig upplevt den som så tydlig. Gatorna är illa underhållna, med sprickor och hål. Dock är här relativt rent – även jämfört med exempelvis Malmö – förutom i de områden där det är sämst ställt och där politikerna helst (uppenbarligen) låter glömskan råda. I utkanten av dessa områden finns sektorer med “tomas”. Ockuperad mark, mark som inte används men som expropierats av de som behöver. Tänk Brasiliens “favelas” och bilden blir kanske klarare.
Affärerna stänger sent. Som fan. Supermercados (alltså stormarknaderna) har öppet ända till tio på kvällen vissa dagar. Folk är ju ändå ute, så varför inte? Kvällarna är sköna, varma och lagom fuktiga. Dagarna är lika sköna med sina 30 grader och vindruvorna som går att äta direkt från rankan. Vattenmelonen satt precis där den skulle och käket är helt ok. Riktigt ok, faktiskt. Inga extravaganser än så länge, men det kommer säkert.

Bilder kommer oxo, i den mån dessa går att publicera. Ni som har mig på fejsboken har redan sett några.

Första intryck, som sagt: Mycket folk, folk sent, skratt, dåliga vägar, dålig ekonomi – en ekonomi som Sverige försöker ta efter känns det som, och en hel jävla massa familj. Good things, bad things and good things in total omlott. Det kommer att bli ett intressant halvår, hur det än blir.

En grej till: Stan är full av chilenare! Det kan låta som en rätt puckad grej att säga, men för en person med ansiktsblindhet kan det vara än snurrigare. Så här: alla ansikten jag känner igen från Malmö/Sverige går igen här. Folk är så lika de jag känner “där hemma” att de skulle kunnat vara syskon. Eerie!

Jag vänjer mig nog (:

/off