Archive for August, 2007
Det här var vackert!
Trots allt så är det inte jorden vi förstör, för jorden klarar sig med allra högsta sannolikhet. Förstörelsen ligger i det som ger arten människa – en hårlös, bilateralt symmetrisk kolbaserad varelse av typen primat (eller om det är släkte, familj, vadsom) – en fast grund att stå på. Överlevnaden är vår egen, för när vi dödat den sista valen, klubbat den sista sälen och ätit upp den sista fågeln – så lurar naturen själv ut hur den kan skapa nya liknande livsformer igen… så som den gjort otaliga gånger förut.
Tragiken ligger väl egentligen i att vi skulle kunna leva på ett sätt som garanterar vår överlevnad som art redan nu, redan idag. Men vi väljer att skrika LALALALALA, hålla för öronen och blunda för allt vad vi är värda.
Hurra för oss!
Då var den slut.
Ni trodde han var först? Jag har åtminstone två gamla polare som var före. Och ska vi börja snacka intelligens, kaxighet, attityd och samtidigt ödmjukhet så ligger gamle Calle långt efter. (Låt mig nu inte tvingas revidera dessa ord i framtiden, gossar (o; )
Edit: Luciano, du börjar skrämma mig! (;
Och Joakim Lindengren gör reklam för Birger kung. Jaha.
Har legat hela natten med snuva – trots antihistamin – och problem att sova. Gråbon sprider sin skit för fulla muggar, jag blir trött, hängig, blä och skit och allt är bara misär, misär, misär i mitt huvud och mina slemhinnor…
Att det finns folk som faktiskt gillar hösten går mig helt förbi. “Men färgerna är så vackra” – ja, färgerna innebär död. “Men lukterna är så goda“, visst; den jordiga lukten av förruttnelse, “men luften är så klar” – hur ser du det? Det regnar ju hela tiden?!
Näfan, högsommar för egen del – gärna solig vår, men höst (och ibland/oftast även vinter) går fetbort. Nu är det bara kallt, blåst och regn i pannan. Jag avskyr regn i pannan! eller på, eller vadsom.
Höst i augusti, dessutom!? Det är ju nu vi ska sitta vid stranden, mysa av solnedgångar och trycka i oss äpplen som om det är sista dagen på jorden. Bah!
1. Könsstympning
Är könsstympning även om den utförs på småpojkar. Väck med skiten (alltså den helt barbariska företeelsen det innebär att flå småbarn för en fiktiv figurs skull)! Eller tror folk fortfarande, på fullt allvar, att en bit hud är ett tecken på ett förbund med en fantasifigur? Hallå!
2. Maffior som företag
Är väl ingen som någonsin betvivlat att maffior drivs som företag? Mord på beställning, trafficking, prostitution och försvinnanden är alla del av den fria marknaden – utbud, efterfrågan och allt det där.
3. Sverige har världens säkraste kärnkraft
Tro fan det, när skiten står stilla mest hela tiden… Eller se det såhär: hur säkert är det om grejor behöver stoppas i tid och otid? Minns ni Barsebäck? Att “stänga Barsebäck” innebar ju i princip bara att skita i att dra igång det efter sista stoppet.
Från “försupen vänsterstolle” till värdekonservativ högerkristen som tror på jungfrufödsel. Nuff said?
Eller såhär, ett perspektiv ur Basin Street Blues av Mikael Wiehe. Huruvida den stämmer 100% vetefan, men det är ganska märkligt. Om inte annat är det en ruggigt bra låt, en av hans bästa!
Det var Harry och Kenneth
och Torbjörn och jag
och Göran som brukade ses
med piano och banjo
och sax och trombon
Nästan som Hot Five
fast utan trumpet
Och Harry var sötast
och Kenneth var blyg
och Göran kom alltid
i slips och kostym
Men Torbjörn var tuffast
och pratade mest
för hans far satt i rullstol
så han skulle alltid va bäst
Och världen var gammal
men livet var ungt
och den som kunde spela
var den som var kung
Så vi satt där hos Harry
och träna’ ihop
på det långsamma temat
på Basin Street Blues
Och höstar blev vintrar
och vintrar blev vårar
och somrarna kom och försvann
Och i ändlöse samtal
om alla och allt
växte målen
och planerna fram
Torbjörn ville måla
och Harry bli rik
och Kenneth kom alltid
med tysk poesi
Och jag skulle skriva
en väldig roman
och Göran var först
med Marx Kapital
Och världen låg öppen
och livet var vårt
och allting var möjligt
och inget för svårt
när vi satt där hos Harry
och spela’ ihop
på det långsamma temat
på Basin Street Blues
Så en dag så gifte sej Kenneth
och Harry försvann ifrån stan
Och Göran börja’ jobba på Skånska Cement
på kontoret precis som sin far
Och en dag var Torbjörn förändrad
och sen blev han alldeles knäpp
Han sa, han var bror till John Lennon
Men de’e klart att Lennon
var den som var bäst
Och allt blev för mycket
och allt blev för stort
och livet gick plötsligt
så fruktansvärt fort
Jag träffade Torbjörn
på stranden en dag
Han sa att han hade det bra
Han hade gift sej och skilt sej
och gift sej igen
och sysslade mest
med reklam
Och Göran har just
kommit hem från Peru
med två adopterade ungar
och fru
Och Kenneth har bli’tt
nån sorts kulturbyråkrat
Men det är ingen som vet
var Harry blev av
Själv åker jag runt
med ett rock’n’roll band;
en vinddriven kung
i ingenmansland
Men jag tänker ibland på
när vi spela’ ihop
på det långsamma temat
på Basin Street Blues
Jag är ju cyklist i grund och botten och inte promenadofil. Därför tog det mig 33 år att inse att det där med att gå av egen kraft, med egna fötter, faktiskt är riktigt kul. Springa är ännu roligare och att kuta omkring på saker som egentligen inte är till för att springa på (betongsuggor, bord, plintar, lastbryggor, etc) är roligast och phäätast av allt!
De senaste två dagarna har det varit festival i stan och i syfte att utnyttja mitt nyfunna nöje har jag gått de kilometrar (fem? sju?) det handlar om in till festen. Det är därför jag upptäckt den; magträningens heliga graal.
Va? Ja, alltså – supersnabba promenader! Ja, 7km på 45 minuter är supersnabbt för en person som 1. inte direkt gått sådana sträckor förr för njutnings skull 2. är van att cykla samma avstånd på en femtedel av tiden.
Magen gör ont. Framsida lår gör ont. Vader och skenben gör ont. Och det är fullständigt genomskönt!
Pricken över i:et var annars kvällens två evenemang:
Laleh på stora scenen, Stortorget – tyvärr inte hennes scen, alldeles för stort, alldeles för tungjobbat. Laleh ska nog helst upplevas i klubbmiljö. Förra årets spelning på Lördagsplan var mkt bättre (iofs dök Stefan Sundström upp då, menmen). Annars var det bra!
Vive La Fête på Mölleplatsen var bara bra hela tiden. Alla elektroblippbloppare och punkare kan (och får) säga vad de vill, men spelningen var punk som fan! Elektrorock av ypperlig klass och när sångerskan försvann och bandet brände av den fetaste version av Jesus Christ Superstar jag någonsin hört, då klöv jag skallen i ett brett grin! (Undrar hur många i publiken som sett musikalen…)
Ljusspel
amoxa
morpheo
Min luktar oxo fisk 